|
|
SOS Barnbyar!
Alla barn har rätt till en familj!
Gör som vi, bli fadder!
Eller hjälp oss i vår egen insamling, se nedan.
Nedan kan du även läsa om våra dagar vi aldrig glömmer när vi var i Brasilien och träffade våra fadderbarn utanför Sao Paulo, samt hälsade på ett barnhem i Galle, Sri Lanka.
Idag har vi två flickor i södra Indien som vi ser fram emot att få träffa i framtiden!
|
|
Min egen insamling har startat!
Jag ska snart bli mamma till en pojke / flicka ifrån Afrika och tänker ofta på alla de andra barnen som inte blir adopterade.
Att som barn bli upptagen i en barnby innebär dock även det en ny chans till ett värdigt liv.
Genom att samla in pengar till en barnby i Moçambique ger vi alltså dessa barn en ny möjlighet till så självklara saker som skolgång, kläder, mat för dagen, tak över huvudet och en kärleksfull kram innan läggdags.
Man kan inte hjälpa alla men med hyfsat små medel kan vi tillsammans faktiskt förändra livets förutsättningar fullständigt för några små ensamma själar där ute.
För varje 100-lapp som fylls på i denna insamling lovar jag att läsa 10 sidor i en bok. Ni som känner mig vet att jag har extrem motvilja till att läsa och som oftast istället somnar :) ...men nu ska jag kämpa till sista sidan!!
Tillsammans kan vi samla ihop pengar - klicka på länken:
http://insamling.sos-barnbyar.se/insamling/read-for-life
--------------------------------------------------------------------------
Alla barn har rätt till en trygg uppväxt med kärleksfulla vuxna omkring sig. Därför hjälper vi hundratusentals barn varje år att få växa upp i en familj.
SOS Barnbyar står på barnens sida. I över sextio år har vi sett det som vår uppgift att hjälpa de allra mest utsatta barnen. Idag driver vi barnbyar i 133 länder där föräldralösa eller övergivna barn kan få ett nytt hem.
--------------------------------------------------------------------------
Fadderberättelse
22 SOS Barn mars 2010
http://www.sos-barnbyar.se/fadder/forfaddrar/fadderberattelser/Pages/brasilien.aspx
Vintern 2007 packade Jessica och Reine Camsel från Kungälv utanför Göteborg sina väskor för att åka till Brasilien. Målet var att hälsa på syskonparet Marcello och Caroline, som de varit faddrar till sedan sex år tillbaka. Det blev den mest minnesvärda resa de någonsin gjort.
Vi startade med att resa i landet och bekanta oss med kultur, språk, mat
och människor. Allt var bra, men vi väntade och tänkte mycket på resans huvudmål: att komma till barnbyn och möta fadderbarnen i deras hemmiljö. Vi åkte länge med taxi bort ifrån Sao Paulo, inåt landet. Ryggsäckarna var välpackade med gemensamma leksaker. Till slut såg vi skylten ”Aldeias Infantis SOS Brasil”. Taxin körde in genom de stora järngrindarna och känslorna kom snabbt!
”Hjärtat slog dubbel takt och ögonen fylldes"
Hela barnbynvisste att vi skulle komma och väntade med stor spänning på oss. Vi kom mitt i deras middag. Direkt fick vi varsin plats vid det runda bordet, med varsin tallrik. Alla barn var väldigt nyfikna. Känslorna efter att alla barnen kommit fram och kramats var enorma! Efter maten tog den minsta pojken i detta tiobarnshus varsitt rejält grepp om våra händer och drog oss runt på husvisning. Med rabblande portugisiska och ett konstant leende fick vi se alla rum. Det var ingen lyx på något vis, men det viktigaste fanns där och det var rent och städat.
Presenterna mottogs av barnen med mycket stor förtjusning. Vi startade med att dela ut långhopprep, sen bar det av direkt ut på gården och hoppandet i den stekande solen började. Efter cirka en timme var det dags för fler gåvor såsom såpbubblor, plockepinn och loppspel. Ytterligare lektimmar försvann med samma intensitet och uppskattning. Helt plötsligt var det fika med saft och kex, enkelt men uppskattat. Ut på gården igen, fast denna gång blev det fotboll. Alla som kunde var med och glädjen gick inte att ta miste på, ju närmare oss ju gladare var man. Det var fantastiskt att få leka med dem och se livsglädje sprudla i var och en.
Fram på eftermiddagen försvann en i taget, efter ett noggrant duschschema som hängde på anslagstavlan. Ordningsregler och diskschema hängde också där på tavlan, och även om barnbymamman hjälpte till med ordningen visste alla vad som gällde.
Sex timmar senare kom vår taxi. Med samma klump i halsen som när vi kom, tvingades vi säga adjö till barnbymamman och alla barnen. Det kändes nästan som om man svek någon. När vi lastade in våra ryggsäckar i bilen kom Carolina och Marcelo ännu en gång och gav oss varsin extra kram. Den kramen var så varm och så stark, den mest känslosammaste kramen vi någonsin fått.
"Man kan inte hjälpa alla, men man kan hjälpa någon"
Tänk om alla som kunde hjälpa verkligen gjorde det, vilken skillnad det skulle göra. Alla är vi människor med samma värde och under en och samma himmel. Det kunde lika gärna ha varit jag som satt där utan mamma, utan pappa och utan någon som helst framtidstro. Tänk att man med relativt små medel och endast lite tid, kan få så mycket tillbaka.
Dagen på SOS Barnbyn är en dag som vi aldrig kommer att glömma och som än idag väcker otroliga minnen.
-----------------------------------------------------------------------------
Besök på SOS Barnbyar
Galle, Sri Lanka 7 jan 2012
http://www.sos-barnbyar.se/fadder/forfaddrar/fadderberattelser/Pages/Ettoförglömligtmöte.aspx
Den mest känslosammaste dagen på resan i Sri Lanka var utan tvekan lördagen den 7:e januari, då vi på eget – men planerat – bevåg besökte SOS Barnbyn utanför Galle, till Jessicas och alla andras stora förtjusning... Byn var från 1990 och här bodde nu sammanlagt 110 barn i 12 hus med var sin fantastisk barnbymamma.
Samma klump som vi kände när vi kom till barnbyn i Brasilien, infann sig även denna gång. Entrén in till barnbyn och den efterföljande gården var otroligt grön och fin, med diverse olika lekplatser och väl tilltagna ytor. Barnen sken upp och flockades snabbt runt oss samt var alla mycket nyfikna. Ida, Linus och Lova blev också snabbt och intensivt involverade med många barn som klappade, kramade, tittade och bara kände förundrat på dem (ngt mer närgångna än vad vi svenskar är vana vid kan tilläggas). Alla ville så väl och när fam Hedlund plockade fram sina långhopprep (vilka de hade med sig som allmänna gåvor) var aktiviteten i full gång och väldigt väl uppskattad. Vi började alla hoppa med barnen och kunde nog lätt fortsatt med detta i flera timmar om de fått bestämma, men vi hade ju mer som väntade…
"Tänk vad lite tid och omtanke kan göra"
Samtidigt som hopprepen vevades underhölls vi och blev involverade i allt ifrån armbrytning, karateuppvisning, dansuppvisning, gungor och klätterställningar. Alla barn var så otroligt glada och deras ögon bara sken av glädje, svårt att förstå deras så tragiska situation som tagit dem hit. Tänk vad lite tid och omtanke kan göra. Barnen lever på barnbyn utan mamma och pappa och har efter omständigheterna haft turen att hamna här med en fantastisk barnbymamma, skola, läkare och all annan tänkbar hjälp de kan behöva. De har helt enkelt fått en ny ärlig chans till ett värdigt liv. Att se detta med egna ögon är så fantastiskt och gripande.
"Alltid lika svårt att säga farväl"
Hade även med oss lite andra gåvor som spel, ritpapper, pennor, tennisbollar etc som skulle delas ut, men managern ville dela ut dessa vid redan planerade tillfällen och det får man ju respektera i all ära. Efter rundvisning, uppvisning, husvisning och massa lek var det dags att säga farväl. Alltid lika svårt, man skulle så gärna vilja ge dem allt man har och den största kramen någonsin, men man räcker ju helt enkelt inte riktigt till.
Utanför stod sen våra två tuk-tuks och väntade, och t o m vår chaufför som hade tagit chansen att följa med in såg märkbart tagen ut. Vi lämnade med intensivt vinkade och barnen gjorde detsamma och gav oss omedvetet sina allra bästa och varmaste leenden. Denna förmiddag kunde inte spenderats på ngt bättre sätt och man hoppas att man ingjutit iaf en liten gnutta medmänsklighet.
Man får så ofattbart mycket perspektiv på livet och dessa två timmar har redan blivet så minnesfulla för oss alla.
|
| |
|
Full aktivitet tillsammans med
barnen i Sri Lanka och SOS Barnby | |